Idag var det dags för dagen med stort D. Jag skulle träffa läkaren som skulle bevilja eller avslå ett planerat kejsarsnitt.
10.30 var jag där, jag fick först träffa en BM eftersom att jag läcker lite äggvita och har ett blodtryck på väg upp.
Det låg som vanligt, +1 i urinen och 130/90 i blt.
Jag fick komma in till läkaren och hon var väldigt lugn och sansad, frågade mig lite om min förra förlossning och vad som har gjort att jag vill ha ett snitt nu. Sen sa hon "du hade fått en preliminär tid va?" Jag såg väldigt frågande ut och sa såklart nej. Hon fortsatte "joo här har vi det, den 23/6". Jaha.. där ser man, dom har alltså avsatt en tid till mig enbart baserat på aurorabarnmorskans anteckningar!
Läkaren undrade om jag kunde tänka mig ett datum efter beräknat datum för att ge kroppen en chans att sätta igång av sig själv och att jag då skulle få avgöra hur jag ville göra.
Nja jag är lite tveksam där, jag skulle nog bli rädd av att gå över tiden och bara vänta. Vi flyttade fram till den 25/6 i alla fall så 1 vecka kvar till avspark! =D
Läkaren skrev i min journal att jag eventuellt kan tänka mig en vaginal förlossning om den sätter igång av sig självt men att det är mycket viktigt att respektera mina önskemål om snitt om jag inte vill fortsätta.
Efter läkarbesöket fick jag träffa en narkosläkare som frågade en massa medicinska frågor och sen var det klart, nu är det bara att vänta.
Jag har svårt att sätta ord på mina känslor men jag ska göra det i ett annat inlägg senare, för jag vill verkligen inte avskräcka någon från att föda vaginalt! :)
Idag är jag oerhört lättad, efter besöket kunde jag känna hunger igen! och när jag skulle lägga W nyss så somnade jag till utan att spänna mig och bli rädd. Hjärtat ska bli storasyster!